I ditt ansikte, PM

Jag berättar det här för att det tydligen finns människor som inte känner till denna historia. Jag bjuder dessutom på lite stämningsfull musik.


Det finns en gammal myt som man kan höra lite varstans, bara man vässar öronen. Man får lyssna på vinden, på fåglarna, på havet, på träden. De berättar olika saker som var för sig egentligen inte säger så mycket, men som tillsammans bildar en helhet. Sägs det i alla fall, jag vet inte om det verkligen stämmer. Men det är sant att det finns en legend om en liten stackare till pojke som, bara genom att finna något han faktiskt kunde känna "det här är jag född till att syssla med" för, kunde finna ljus i tillvaron.

För denna pojk var en ensam, sorgsen liten stackare. Det fanns ingenting som han var särskilt duktig på och det, i kombination med att han var den blyga pojk han nu var, ledde till att det inte fanns några barn som ville leka med honom. Han var ju inte tillräckligt intressant för det. Inte för att det egentligen spelade någon roll, pojken var tvungen att spendera det mesta av sin tid med att ta hand om sin sjuka mor där hemma. Hans far var död sedan länge, så det fanns ingen annan som kunde göra det. När han hade tid brukade han tycka om att lyssna på vinden susa.

Men så en dag hände det oundvikliga; hans mor dog. Utan familj och utan några vänner hade han ingenting kvar. Marken köptes upp av en rik affärsman, vilket innebar att han inte längre fick besöka det ställe han mest tyckte om att vistas på. Där han kunde känna frid. Han vandrade planlöst på gatorna och sov i gränder. Han åt av de rester som djur ibland kunde komma med. Men så en dag hörde han en röst. "Unge man." Det var en gammal man som stod framför honom. Han hade sett pojken och känt sympati för honom och tänkte därför att han kunde låta honom arbeta som tjänare i sin herrgård. Det visade sig att det tydligen var samma man som hade köpt upp tidigare nämnda mark som pojken tyckte om att spendera sin tid på. Pojken jobbade och dagarna gick.

En dag fick mannen i huset gäster. Man åt och man drack och man dansade. Mot slutet av kvällen satt ett herrskap vid ett bord och spelade kort. När pojken gick förbi ropade de något berusade männen åt honom att han skulle komma dit. De ville att han skulle vara med och spela. Pojken hade aldrig spelat kort förut men reglerna verkade vara förhållandevis enkla. Spelaren skulle samla på  sig fyra kort av samma siffra som skulle bilda ett par. Detta gjorde man genom att be någon av de andra spelarna om ett specifikt kort som man själv hade på handen och om man gissade på rätt kort fick man fortsätta. Spelet hette tydligen "finns i sjön". Detta för att om man hade gissat fel så skulle spelaren som blev tillfrågad säga "finns i sjön" vilket innebar att man var tvungen att ta upp ett nytt kort från mitten av spelbordet och sedan lämna över sin tur.

Pojken fick börja. Någonting konstigt hände. Han kände hur någonting han aldrig har upplevt tidigare påverkade honom. Det är svårt att förklara, kanske som ett sjätte sinne? När han tog i korten kände han hur de utstrålade en särskild energi och hur de var sammanlänkade med korten i de andra spelarnas händer. Pojken vann på första rundan. De spelade igen och samma sak hände. Och igen. Och igen. Och igen. Pojken hade äntligen funnit någonting han kunde göra, någonting han dessutom tyckte var roligt. Detta gjorde att han, kanske för första gången, kände en livsgnista och fick större självmedvetenhet. Han spelade varje dag, vann varje dag, utan att någon annan ens hann fråga om vilka kort han hade. Han fick ett större självförtroende, han vågade ta kontakt med de barn som han tidigare inte vågade sig närma och han hälsade till och med på den söta flickan som han länge hade bevakat på avstånd.

Men trots att han till slut hade fått vänner, var det bästa han visste att få spela sitt favoritkortspel. Pojken blev en man, hade ännu aldrig förlorat en enda rond och han reste till en annan kontinent i jakt på utmaningar. Hur det är med honom idag vet ingen, men träden, fåglarna och haven nämner ingenting om det och därför är det troligt att han inte längre är vid liv. Och troligtvis... fick han aldrig höra någon yttra orden "finns i sjön" när han satt där med sina kort i sin hand.

Han är, med all rätt, den legendariska "finns i sjön"-spelaren. En förebild för alla "finns i sjön"-spelare.