Maxat till tusen
Så vi såg Max Payne häromdagen. Filmen alltså. Filmen som är baserad på spelet med samma namn. Filmer baserade på spel har än så länge i regel varit ganska kassa, eller mediokra, med några undantag. Detta beror dels på att det är mycket svårare att förvandla en spelupplevelse till en filmupplevelse än vad det är att göra en bok till en film. Böcker och filmer är ju lika varandra på så sätt att båda fokuserar mycket, mycket mer på berättandet. I spel måste man ju spela också. Och väljer man då att göra en film av ett actionspel måste personerna bakom projektet vara sjukt kreativa för att kunna berätta en berättelse samtidigt som den innehåller action och inte har upplägget: skjuta->prata->skjuta->prata, etc. I och för sig brukar det väl vara så i många av dagens actionrullar, men actionspel innehåller mer action än actionfilmer och det skulle bli ganska tjatigt efter den tionde actionscenen i till exempel Wolfenstein-filmen. Det är också viktigt att filmgubbarna väljer RÄTT spel att göra film av. Jag menar, man kan inte göra så jävla mycket spännande med Pong. Eller det nyss släppta Noby Noby Boy. Herregud, det spelet är så jävla knarkat.
Men det beror också på att många regissörer och manusförfattare gör egna tolkningar av berättelserna (det är inte alltid det är lätt att avgöra om denne har gjort det för formatets skull, för den stora dumma massans skull eller bara för det egna tyckets skull) och då händer det ofta att det som originalkällan gjorde så bra försvinner i filmen. Låst in translejsjån, så att säga. Det är sällan filmerna håller sig helt till vad som händer i spelen. Jag kan faktiskt inte komma på en enda sådan. Alltid är det något. Silent Hill-filmen, till exempel, baserar berättelsen på det första spelet, men har bytt ut den manliga huvudkaraktären mot en kvinnlig och sedan lånat en massa monster från det andra spelet. (Som alla spelade en viktig roll i just det spelet, annat än att bara agera skrämselmoment) Och vad fan hände med Doom? Som jag skrev i ett tidigare inlägg så handlar det om en snubbe som kommer till Mars, slaktar demoner från helvetet och spöar till sist självaste satan. Doom-filmen är däremot bara:
Max Payne hamnar också där någonstans. Spelen har en otrolig potential att bli bra filmer, men då skall de göras rätt. Visuellt är filmen faktiskt riktigt fin, men det bryr inte jag mig så mycket om när jag blir lite ledsen över allting de har ändrat. Man skulle kunna göra listan jättelång. Grundhandlingen är så här: Max Payne är en lycklig snut i New York som, lyckligt ovetandes, en dag trallar hem från jobbet där hans fru och nyfödda son väntar. Väl framme finner han dock att insidan av hans hem är halvt söndertrasat av pundare och att både hustrun och sonen har blivit brutalt mördade. Max är inte så lycklig längre.
Typ så långt är filmen och det första spelet identiska. (Fast i filmen tog Max sig en öl innan han såg att det var skotthål i fönstret, medan allt bara låg huller om buller och att det fanns klotter på väggarna i spelet) Det finns mycket annat som är likt också, olika platser, diverse karaktärer, vändningar i handlingen, etc. Men skillnaderna är ju för tusan fler än likheterna! Varför blev inte Max en undercoversnut efter fruns bortgång? Var sjutton var den italienska maffian som han infiltrerade i spelen? Sedan när var Mona Sax en rysk maffialedare och varför ger sig Jackie Burkhart från That 70's Show ut för att vara henne? Varför nämnde de aldrig Captain Baseball Bat Boy? Eller Lords and Ladies? Var någonstans var Vlad? (Han skall ju för fan ropa "Have no fear, Vlad is here" i tvåan!) Varför fick man aldrig se Maxs störda mardrömmar? Man fick inte ens höra honom rabbla metaforer i monologer. Han var inte ens lite sarkastisk, vilket han kunde vara i spelen. Och man tycker ju att Mark Wahlberg kunde ha försökt se lika skitnödig ut som Max gör... eller kanske inte, det var väl en bra förändring.
Filmen var väl egentligen okej, om än inte direkt bra, och det är jävligt dåligt att så mycket av potentialen inte utnyttjades. De utnyttjade inte ens möjligheten för alla ordvitsar. Slutet som byggde upp för en tvåa slutade inte ens med Maxs ord:
The pain had only just begun.
Men det beror också på att många regissörer och manusförfattare gör egna tolkningar av berättelserna (det är inte alltid det är lätt att avgöra om denne har gjort det för formatets skull, för den stora dumma massans skull eller bara för det egna tyckets skull) och då händer det ofta att det som originalkällan gjorde så bra försvinner i filmen. Låst in translejsjån, så att säga. Det är sällan filmerna håller sig helt till vad som händer i spelen. Jag kan faktiskt inte komma på en enda sådan. Alltid är det något. Silent Hill-filmen, till exempel, baserar berättelsen på det första spelet, men har bytt ut den manliga huvudkaraktären mot en kvinnlig och sedan lånat en massa monster från det andra spelet. (Som alla spelade en viktig roll i just det spelet, annat än att bara agera skrämselmoment) Och vad fan hände med Doom? Som jag skrev i ett tidigare inlägg så handlar det om en snubbe som kommer till Mars, slaktar demoner från helvetet och spöar till sist självaste satan. Doom-filmen är däremot bara:
Max Payne hamnar också där någonstans. Spelen har en otrolig potential att bli bra filmer, men då skall de göras rätt. Visuellt är filmen faktiskt riktigt fin, men det bryr inte jag mig så mycket om när jag blir lite ledsen över allting de har ändrat. Man skulle kunna göra listan jättelång. Grundhandlingen är så här: Max Payne är en lycklig snut i New York som, lyckligt ovetandes, en dag trallar hem från jobbet där hans fru och nyfödda son väntar. Väl framme finner han dock att insidan av hans hem är halvt söndertrasat av pundare och att både hustrun och sonen har blivit brutalt mördade. Max är inte så lycklig längre.
Typ så långt är filmen och det första spelet identiska. (Fast i filmen tog Max sig en öl innan han såg att det var skotthål i fönstret, medan allt bara låg huller om buller och att det fanns klotter på väggarna i spelet) Det finns mycket annat som är likt också, olika platser, diverse karaktärer, vändningar i handlingen, etc. Men skillnaderna är ju för tusan fler än likheterna! Varför blev inte Max en undercoversnut efter fruns bortgång? Var sjutton var den italienska maffian som han infiltrerade i spelen? Sedan när var Mona Sax en rysk maffialedare och varför ger sig Jackie Burkhart från That 70's Show ut för att vara henne? Varför nämnde de aldrig Captain Baseball Bat Boy? Eller Lords and Ladies? Var någonstans var Vlad? (Han skall ju för fan ropa "Have no fear, Vlad is here" i tvåan!) Varför fick man aldrig se Maxs störda mardrömmar? Man fick inte ens höra honom rabbla metaforer i monologer. Han var inte ens lite sarkastisk, vilket han kunde vara i spelen. Och man tycker ju att Mark Wahlberg kunde ha försökt se lika skitnödig ut som Max gör... eller kanske inte, det var väl en bra förändring.
Filmen var väl egentligen okej, om än inte direkt bra, och det är jävligt dåligt att så mycket av potentialen inte utnyttjades. De utnyttjade inte ens möjligheten för alla ordvitsar. Slutet som byggde upp för en tvåa slutade inte ens med Maxs ord:
The pain had only just begun.
Kommentarer
Postat av: Batta
Doom-filmen är ungefär lika bra som Dracula 3000.
Postat av: Alvin
Åh, Dracula 3000 hade jag nästan glömt bort. Men jag börjar banne mig undra om inte den filmen var medvetet superkass. (Men jag har fortfarande inte sett någon sämre film än Merlin's Return)
Postat av: Benjamin
Monkey... Some kind of monkey!!
Trackback
