I ditt ansikte, PM

... även om den handlar om den FEMTE november.

Till en början såg jag bara en polisminibuss. Sedan såg jag en till. Och sedan så jag en civilminibuss, men fylld med poliser. Sedan såg jag en hel drös med bussar till, samt ridande poliser. Aldrig sett så många poliser på ett och samma ställe i hela mitt liv. När skyddshjälmarna och batongerna åkte fram, och vägarna spärrades av, började jag misstänka något. Jag trodde faktiskt inte att skåningarna blev så vilda i juletider.

Du har väl inte glömt fira att det är första advent? Annat än att kasta tegelstenar och cyklar på poliser har jag druckit glögg och ätit pepparkakor och pluggat i gott sällskap. (Glögg + plugg = plögg lol) Och imorse skrattade jag gått åt den här. Haha, vi ensamma nördar är så roliga ibland!

Är jag verkligen så konstig om jag inte känner mig lockad av tanken att flytta ihop med ett 40-50årigt par (båda kvinnor) och deras hundar för att få flytta in i Lund? Inte omöjligt att de är äldre än så dessutom. (Eh, kan ju vara yngre också) Men det verkar ju bara var jag som tycker att det är en smått läskig tanke.

Helgens låt är förresten Here's To You: (Och ja, jag vet att den låten inte komponerades med Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots i åtanke lol)

"... den handlar om en tjej som uppfostras till att bli yrkesmördare, jag vet, det låter jättefjantigt på svenska, på engelska heter det ju assassin."


Jag borde egentligen inte säga det här, men sådana yttranden är väldigt effektiva om man bara vill reta gallfeber på mig. Det värsta är att jag inte ens kan ge ett bra svar på sådant, för det gör mig så chockad att jag blir som paralyserad. Det är som om jag vore en stenpokémon och någon tog fram en bulbasaur, eller någon annan gräspokémon, och tillintetgjorde mig med sin vinpiska eller något. Ungefär så. OCH SEN VILL MAN BARA SLÅ NÅGON.

(Någon yrade om att jag borde börja kalla den här bloggen för "Mirror's Edge-bloggen" eftersom jag bara snackar om det hela tiden. Men jag vill minnas att jag inte ens har nämnt det sedan jag skaffade det. Och därför är det dags att nämna det igen.) Jag klarade av Mirror's Edge i förrgår, men jag kommer inte lägga ner spelet än. Det finns fortfarande saker att göra! Spelet är i stort sett så som jag hade hoppats på, förutom kanske berättelsen som inte kändes särskilt... engagerande. Speciellt slutet kändes ganska framstressat och fantasilöst. Ingen cliffhanger, men det var ett "vi-fixar-ett-ganska-öppet-slut-så-att-vi-kan-göra-en-tvåa"-slut. Typ. Bättre lycka med det nästa gång, DICE!

Redan onsdag. Imorgon. Redan hemma i Norrland igen. Om ett par veckor. Redan 21 år gammal. Om några månader. Tiden går fort! Eller tja, den går egentligen inte alltid så fort som man ofta kan tro. Folk säger "ååååh, redan 20 år" och jag säger "va, jag tycker att jag har levt ett jävla bra tag". Men jaja, dagens sensmoral är att man skall ta vara på tiden! Så ni brudar borde slå till nu medan jag fortfarande är ung och frisk. (Jag är för övrigt fortfarande inte det minsta desperat) Innan jag blir så här:


För vi alla vet att det är sån jag kommer att bli. Jag vet i och för sig inte när jag kommer få det där vapenintresset, men... vi låter saker och ting ta sin tid. För någon dag smäller det.

För skulle någon man, vem som helst, ställa sig frågan: "Vad har han som inte jag har?", så skulle svaret bli: "Allt".

Jag vet inte riktigt varför jag kollade på det här klippet, men...

Det tog mig en halvtimme efter det att jag hade stigit upp att se ut genom mitt fönster. Blev en smula chockad över att se att det har fallit snö, vilket jag tyckte var värt ett inlägg. Snön kommer visserligen försvinna på direkten, men vad sjutton. Jag hade inte väntat mig att få se någon snö alls här nere. Så det så.

Förresten är ni som inte har kommenterat föregående inlägg kukar.

Så det så.

Jag berättar det här för att det tydligen finns människor som inte känner till denna historia. Jag bjuder dessutom på lite stämningsfull musik.


Det finns en gammal myt som man kan höra lite varstans, bara man vässar öronen. Man får lyssna på vinden, på fåglarna, på havet, på träden. De berättar olika saker som var för sig egentligen inte säger så mycket, men som tillsammans bildar en helhet. Sägs det i alla fall, jag vet inte om det verkligen stämmer. Men det är sant att det finns en legend om en liten stackare till pojke som, bara genom att finna något han faktiskt kunde känna "det här är jag född till att syssla med" för, kunde finna ljus i tillvaron.

För denna pojk var en ensam, sorgsen liten stackare. Det fanns ingenting som han var särskilt duktig på och det, i kombination med att han var den blyga pojk han nu var, ledde till att det inte fanns några barn som ville leka med honom. Han var ju inte tillräckligt intressant för det. Inte för att det egentligen spelade någon roll, pojken var tvungen att spendera det mesta av sin tid med att ta hand om sin sjuka mor där hemma. Hans far var död sedan länge, så det fanns ingen annan som kunde göra det. När han hade tid brukade han tycka om att lyssna på vinden susa.

Men så en dag hände det oundvikliga; hans mor dog. Utan familj och utan några vänner hade han ingenting kvar. Marken köptes upp av en rik affärsman, vilket innebar att han inte längre fick besöka det ställe han mest tyckte om att vistas på. Där han kunde känna frid. Han vandrade planlöst på gatorna och sov i gränder. Han åt av de rester som djur ibland kunde komma med. Men så en dag hörde han en röst. "Unge man." Det var en gammal man som stod framför honom. Han hade sett pojken och känt sympati för honom och tänkte därför att han kunde låta honom arbeta som tjänare i sin herrgård. Det visade sig att det tydligen var samma man som hade köpt upp tidigare nämnda mark som pojken tyckte om att spendera sin tid på. Pojken jobbade och dagarna gick.

En dag fick mannen i huset gäster. Man åt och man drack och man dansade. Mot slutet av kvällen satt ett herrskap vid ett bord och spelade kort. När pojken gick förbi ropade de något berusade männen åt honom att han skulle komma dit. De ville att han skulle vara med och spela. Pojken hade aldrig spelat kort förut men reglerna verkade vara förhållandevis enkla. Spelaren skulle samla på  sig fyra kort av samma siffra som skulle bilda ett par. Detta gjorde man genom att be någon av de andra spelarna om ett specifikt kort som man själv hade på handen och om man gissade på rätt kort fick man fortsätta. Spelet hette tydligen "finns i sjön". Detta för att om man hade gissat fel så skulle spelaren som blev tillfrågad säga "finns i sjön" vilket innebar att man var tvungen att ta upp ett nytt kort från mitten av spelbordet och sedan lämna över sin tur.

Pojken fick börja. Någonting konstigt hände. Han kände hur någonting han aldrig har upplevt tidigare påverkade honom. Det är svårt att förklara, kanske som ett sjätte sinne? När han tog i korten kände han hur de utstrålade en särskild energi och hur de var sammanlänkade med korten i de andra spelarnas händer. Pojken vann på första rundan. De spelade igen och samma sak hände. Och igen. Och igen. Och igen. Pojken hade äntligen funnit någonting han kunde göra, någonting han dessutom tyckte var roligt. Detta gjorde att han, kanske för första gången, kände en livsgnista och fick större självmedvetenhet. Han spelade varje dag, vann varje dag, utan att någon annan ens hann fråga om vilka kort han hade. Han fick ett större självförtroende, han vågade ta kontakt med de barn som han tidigare inte vågade sig närma och han hälsade till och med på den söta flickan som han länge hade bevakat på avstånd.

Men trots att han till slut hade fått vänner, var det bästa han visste att få spela sitt favoritkortspel. Pojken blev en man, hade ännu aldrig förlorat en enda rond och han reste till en annan kontinent i jakt på utmaningar. Hur det är med honom idag vet ingen, men träden, fåglarna och haven nämner ingenting om det och därför är det troligt att han inte längre är vid liv. Och troligtvis... fick han aldrig höra någon yttra orden "finns i sjön" när han satt där med sina kort i sin hand.

Han är, med all rätt, den legendariska "finns i sjön"-spelaren. En förebild för alla "finns i sjön"-spelare.

Bara för att KKB verkar ligga och sova, eller något, så kan jag inte sätta mig och spela Mirror's Edge vilket betyder att jag får roa mig med annat. Tänkte att jag skulle försöka mig på att göra vad jag tror blir den första svenska översättningen av Peter Chimaeras, vår tids Shakespeare, fanfiction-novell DOOM: Repercussions of Evil samtidigt som jag lyssnar på The Big Mighty Poo. Ikoo yo.

UNDERGÅNG: ONDSKANS EFTERVERKNINGAR

John Stalvern väntade. Lamporna ovanför honom blinkade och sprakade ur luften. Det fanns demoner i basen. Han såg dem inte, men han hade väntat sig dem i flera år nu. Hans varningar till Cernel Joson blev inte lyssnadede på och nu var det för sent. Alldeles för sent för stunden i alla fall.
John var en rymdsoldat i fjorton år. När han var ung brukade han titta på rymdskeppen och han sa till pappa "jag vill vara på skeppen pappa."
Pappa sa "Nej! Du kommer BLI DÖD AV DEMONER"
Det fanns en tid då han trodde på honom. Sen när han blev gammlare slutade han. Men nu i UACs rymdbas visste han att det fanns demoner.
"Det här är Joson" sprakade radion. "Du måste slåss mot demonerna!"
Så John togade sitt palsmagevär och sprängde väggen.
"HAN DÖDA OSS" sa demonerna
"Jag ska skjuta på honom" sa sajberdemonen och han avfyrade raketmissilerna. John plasmade honom och försökte spränga honom. Men sen föll taket och de var fångade och inte kapabla döda.
"Nej! Jag måste döda demonerna" ropade han
Radion sa "Nej, John. Du är demonerna"
Och sen var John en zombie.

Slut.

Jag vågade knappt titta. Jag kommer att drömma oroliga drömmar inatt.

Aaaaah. Ännu en lördag där man, sent på natten, sitter på sin lyxiga madrass, i sitt fina kök, iförd sin svarta kvällsrock (morgonrock), med ett glas gott vin i ena handen, en pipa i andra och ett exemplar av både Sokrates favoriter och Platons Allra Bästa nära till hands. En sofistikerad själ kräver sofistikerad underhållning för att kunna hållas vid liv. Denna kväll har jag grubblat lite kring världens alla töntiga manliga band så som Manowar och Dragonforce. (Jag vet inte riktigt varför, det bara uppstod när jag satt och lirade Rock Band 2 trots att ingendera har någon låt med i det spelet) Men som alltid funderar jag mest kring det där med kallfusion. Viktor, när skall vi hålla vår djupa diskussion om detta intressanta ämne? Du sa att du hade en ny teori kring det. Jag har också en och den involverar svartpeppar och wasabi. Jag ser fram emot det.

Vi lirade Little Big Planet igår (förrgår) och Mirror's Edge igår och det var kul. För de som inte vet så är Little Big Planet ett gulligt plattformsspel (tänk Super Mario) där man kan vara upp till fyra spelare samtidigt och där ett stort dragplåster är möjligheten att tillverka egna banor. Jag blev inspirerad till att försöka mig på en egen bana när vi spelade och jag har fått en riktig snilleblixt. Men jag måste börja med att berätta att sedan den dagen som Little Big Planet först offentliggjordes för allmänheten så har hela internet tänkt: "jag ska göra en bana full med snoppar!!!" Jag är inget undantag. Problemet är väl att man inte får lägga upp banor med stötande material, typ som genitalier, eller banor innehållandes våldsamma bilder, rasism, etc. Dessutom vill man ju göra den unik! Jag menar, "hela internet" omfattar ju ganska många personer. Det finns idéer med brinnande snoppar, snoppbilar, snoppraketer, snoppmonster, etc. Synd bara att dessa idéer aldrig kommer få offentliggöras.

Min idé är då att lura systemet. Banan innehåller många stora tuppar, eller bara en enda, och så får den heta: MANY LITTLE BIG COCKS

Eller skall man satsa på att göra det lite porrigare? Vad tror ni?

... vilken är du?

PM räknas väl till #14. Och #20.

Någonting som känns jävligt positivt med att officiellt studera japanäs är att jag är rättfärdigad till att vara nördig i tal. Och då menar jag inte liksom att jag kanske diskuterar något spel eller manga med någon klasskamrat oftare än vad jag har gjort tidigare i min skolgång, utan jag tänker mer på sånt som de där larviga nybögarna som envisas med att använda något uttryck de har lärt sig av att kolla på anime. Sånt de tror att de förstår, men som de egentligen inte förstår. Ungar som springer runt och skriker "baka!!!! xD" till varandra och gör några puckade rörelser med händerna och utbrister något i stil med: "super mega yoyo fireball cool kawaii desu no jutsu!!"

Givetvis gör jag inte något av dessa, men det känns i alla fall mer rättfärdigat att få använda uttryck som ni dödliga anser är nördiga samtidigt som de för mig bara blir vanliga uttryck! (I och med att jag ju behärskar flytande japanska, menar jag) Det betyder typ att jag är värd mycker mer än er, tror jag. Det stod så någonstans. Kanske det var i min genki kyôkashô. Jag kan, hur som haver, åtminstone säga simpla saker som "god morgon" och dylikt på japanska utan att känna att någon har befläckat mig. Och det känns gött.

Jag kan förresten tala om att jag blev lite orolig när jag kom hem idag då jag fann att KKB inte var hemma. Orolig, eftersom han har varit WoW-beroende de senaste veckorna, och att jag idag när jag gick för att köpa ett visst spel som släpptes idag och blev då påmind om ett annat visst spel som också släpptes idag. Men det var falskt alarm, han verkar inte vara riktigt säker på om han skall spela det eller inte.

Skönt desu ne?

Någon som kommer ihåg den där gången jag yrade om att klä ut mig som en asiatisk tjej som är duktig på det där med parkour? Då jag lät så angelägen om att få göra det? Det låter nästan lite som feberdrömmar, såhär i efterhand. Men det blev ingenting för mig eftersom det visade sig vara lite svårt att fixa allt det där på egen hand. Jaja, hur som haver. Den tävlingen är över nu och jag älskar hur vi nördar lägger ner energi på att fåna till oss, samtidigt som att vi hoppas på att vi är lite tuffa, bara för att vinna ett gratis spel. (Å andra sidan så kostar spel skortan! mycket mer än vad ni tuffingar lägger ner på era filmer... förlåt, era filmer som ni tankar) Kolla bara två av vinnarbidragen:

Det är konstigt. Trots att jag är en sådan stor bloggtrollkarl så har jag haft svårt att finna inspirationen den senaste tiden. Därför kommer jag knappt skriva någonting nu heller. Ni får fan överleva ändå, prova att göra någonting annat än att bara F5:a min blogg hela dagarna. (För jag vet att ni gör det lol) Ett kul alternativ är ju att kolla på den här sista trailern för Mirror's Edge:

Men för att börja med någonting helt annat: ojojoj! Fatta vad länge jag låg och sov idag. När jag gick och lade mig igår tänkte jag: "Äh. Jag kan väl skita i väckarklockan för en gångs skull och sova så länge som jag känner för? Ja, det gör jag." Och jävlar om jag inte sov länge! Jag tror inte att jag vaknade förrän klockan var runt 09:10 och så låg jag och drog mig till att den var 09:40 eller något. Snacka om att jag hade överskottsenergi att göra mig av med då!

... inte för att jag har gjort någonting speciellt den här dagen eller så.

Till viktigare saker. Ämnet som togs upp bland kommentarerna till föregående inlägg fick mig att tänka lite. Tänk på hur pryda folk var förr i tiden. Eller nåja, kanske inte pryda men sex var ju verkligen ingenting som talades om i folkmun, tack vare kyrkan. Det är väl kanske inte ett alltför vanligt samtalsämne idag heller (om än betydligt vanligare) men det kommer bara bli värre! Det är ju bara man ser på hur stor en viss industri har växt till sig. Ingen kan väl förneka att det produceras en jävla massa.......... porr. Ännu mer än förr i tiden.

Hade egentligen tänkt skriva om någonting kul, typ om dagens diskussion om japaners kreativitet där en av deltagarna hävdade att japaner bara stjäl västerlänningars idéer och drog upp fotbollsläktarkulturen som exempel (vad fan, Erik?) men då kanske just nämnda person hade blivit sur. Att grannen lyssnar på We're Not Gonna Take It (igen) är inte tillräckligt kul för att göra ett inlägg så det skiter jag i. Men jag hittade detta, inte så välskrivna, lilla stycke text som jag tror gör varje nörd (eller bara de flesta killar) i tjugoårsåldern något fuktig i ögonen av nostalgi. Njut:

So who else remembers the days of trying to get porn, as a masturbating novice? All you had was dial up internet. Which made downloading large files impossible with the two hour window you had after school and before your parents got home. So you had to settle for the short two minute clips that were about five MB, with shitty low resoluted quality.

Everyone probably cruised bearshare, or kazaa. Random sites on the internet. This is where we learned how to hide shit on our computers. We couldn't delete anything. Every file saved was one less minute downloading and one more minute fapping. So we'd hide our 2 minute clips in files in files in files, change their names. Change their file format so they wouldn't open, just in case they were found. Clear our search histories, delete cookies, delete auto complete. Every man around the age of 20 is a seasoned porn smuggler. Kids now a days have their own computers in the comfort of their own rooms. Five people alone used our one family computer. I had to be a master of hiding my fap files; or I would lose everything. Internet, pokemon, my super nintendo.

Åh, KaZaA. Sabla skräp, man hittade aldrig det man ville ha. (Och fick istället virus) På den tiden var man inte så kräsen med det man fick heller. Härliga tider! Dagens ungdom är alldeles för bortskämd!

För övrigt har någon jävel gått och gjort det som jag har velat göra länge. Och resultatet blev bra! Lyssna:

Åh, vad jag tycker om att stiga upp tidigt för att tvätta och laga mat. Jag känner mig som rena rama hemmafrun. Vilken härlig tanke. Här, ta och njut av lite härligt 80-tal: (kan inte lägga upp videon direkt tack vare att Sony BMG är kukar)

There Must Be An Angel

Jajamän, detta sjunger jag på nere i tvättstugan. Låter bra!

Vaknade upp imorse och fann att vi, förlåt, Amerikatt har en ny president. Usama vann, verkar det som. Hurra! Tror jag? Jag har faktiskt inte den minsta aning om vad detta innebär för framtiden men folk jublar så jag sällar mig väl till flocken. Man måste ju trots allt vara ball och grundregeln i konsten att vara cool är ju att goa med the flowa, så att säga. Men jag funderar lite över vad folk menar med saker som är bra med den här nya presidenten, jag menar (inb4 aftonbladet):

”Svart president – som att komma till himlen!”

k, lol.

Någon jävel har tjatat en jävla massa på mig om det här valet och nu när det är över så bifogar jag denna bild till minne av honom:

Konversationen är en smula modifierad (men bara en smula så klart!) för att bli ett bra inlägg. Dessutom minns jag inte allting ordagrant.

Jag: ... den största skillnaden mellan norra och södra Sverige är nog ändå att norr har rätt och söder har fel.

KKB: Jaså, vadå då?

Jag: Jo, men titta bara på era dumma uppsåt. "Pomme", till exempel. Vem säger "pomme"? Tja, förutom ni då.

KKB: Vad säger ni då?

Jag: "Strips".

KKB: Äh, vadå. Det är väl ingen logik i det?

Jag: Det är en massa logik i det.

KKB: Nä, för det heter ju "pommes frites". Då är det mer logiskt att man säger "pomme" eftersom det kommer först.

(Det är av yttersta vikt att ni lyssnar på följande musik medan ni läser resten)



Jag: Heh. Det verkar som att du, så att säga, har sagt din sista "pomme", min kära King Kong-bög.

KKB: ?

Jag: Eller menar du att ni skåningar förkortar "hamburgare" genom att säga "ham"?

KKB: !

Jag: Eller kanske bara "potatis" och inte "chips"? Skall vi ta och lira lite "TV" tillsammans? "Spel" vet jag inte vad det är för något, sånt använder de väl typ i Danmark eller något. Eller skall vi ringa med våra mobiler, telef... okej, den bjuder jag på.

KKB: NGAA!

Jag: Dessutom hör väl alla att "pomme" låter som något katten har kräkts upp! Det är ett mysterium att någon ens kan föredra det ordet. Onödigt långt, klumpigt och fult. En bokstav färre och ändå ser det till och med längre ut.

Strips
Pomme (Och det heter ju faktiskt pommes)

Och inte kan det väl bara vara jag som snarare associerar "strips" med den RAKA sorten, som typ de du äter i JUST DETTA NU, medan "pomme" mer låter som den räfflade varianten?

KKB: Nej...

Jag: Hädanefter beställer du STRIPSmenyer. Norrland segrar.

Jag håller vad jag lovar. Ibland i alla fall.

Idag firar vi. Nej, det är inte rätt ordval. Men inte sörjer vi heller.

Nej.

Vi minns.

För idag har det gått ett år sedan jag begick den största tabbe (åtminstone vad jag kan komma på såhär på rak arm) som jag någonsin har begått i hela mitt liv: tabben som gjorde att jag förlorade körkortet. Av den anledningen har jag gjort en tårta.

Så vad gör en ensam norrlänning som har tackat nej till att gå på Halloween-sittningen som äger rum ikväll? Tja, förutom att tycka lite synd om sig själv, hoppas att man inte missar något speciellt och att någon tänker "tänk om ändå Alvin också var här". (JAG FÖRVÄNTAR MIG ATT NÅGON BERÄTTAR HUR PASS VÄL MINA FÖRHOPPNINGAR INFRIADES) Pluggar lite så klart! Men bara lite. Haha, jag måste väl erkänna att jag leker med en krigsspelsgenerator (anglicism?) också. Den gör alltså narr av diverse andra världskrigsspelstitlar. (Skumt ord) Jag slutar aldrig skratta! Kolla bara vad man kan få för roliga resultat: