I ditt ansikte, PM

De senaste dagarna har jag inte lyckats få upp någon uppdatering. Anledningen till det är dels för att det har varit jobbigt att syssla med sånt när vi har flyttat runt till lite andra ställen, men även för att vi de flesta dagar har kommit hem ganska sent och man inte har orkat syssla med ett blogginlägg. De senaste dagarna kan hur som helst sammanfattas med att man har träffat roliga, trevliga, skumma, jobbiga och oförutsägbara människor. I vissa fall är det en blandning av dessa drag. Men man kan även säga att vi har haft roligt. Jag hänvisar till foton på Facebook för att få en smula bättre bild av vad vi har haft för oss. Crille har dock åkt hem, så jag är nu ”ensam” i Tokyo fram till på fredag (då jag rör mig mot Gifu) och bor hemma hos min vän Masanao.

 

I övrigt så har vi de senaste dagarna diskuterat mycket om vad vi tror skulle funka i Sverige, som finns i Japan. För det mesta har det varit om mat. Det känns så sjukt bortkastat att den i stort sett enda japanska maten som man kan hitta i Sverige är sushi. Detta trots att det finns så mycket annat gott: okonomiyaki, takoyaki, yakitori, shabushabu, yakiniku, ramen, udon, soba, tenpura, etc etc. Okej, nu var inte allt det här helt japanskt (till exempel yakiniku härstammar från Korea) men ändå. I övrigt är izakaya ett koncept som jag inte förstår varför vi inte kan ha det i Sverige. Eller jo, delvis. En izakaya är som en blandning av en pub och en restaurang. Har varit med om ett ställe som har varit en blandning av en karaokebox också. Man kommer dit med sina vänner och man kan antingen äta eller dricka där, eller bådeoch om man så vill. Maten kan lika gärna vara snacks till drickat, eller tvärtom. Det är vanligt att alla beställer in någonting som sedan kommer in på små fat, och som alla delar på. Det gör ingenting att faten är små, man blir till slut mätt ändå.

 

Kruxet ligger kanske i att alla vanligtvis delar på notan också. Det spelar ingen roll om man har druckit eller ätit mindre än de andra, man betalar för det ändå. Det spelar förvisso ingen roll om man har beställt mat/dryckesbuffé, då betalar ju alla lika mycket ändå. Men i Japan tänker ingen på det, men hemma i Sverige hade alla bråkat om vem som hade ätit vad och hur mycket den personen skall betala mer än den andra, etc.

 

Fan att det måste vara så :(

Tiden i Tokyo fortsätter och sedan mitt förra inlägg har vi besökt klubben Ageha, som tydligen skall ha Japans bästa ljud, samt ännu en izakaya. Dessutom har vi fått träffa många av mina gamla vänner, samt fått lära känna några nya. Tycker man om nattklubbar är Ageha verkligen att rekommendera, även om inträdet helt klart är dyrare än på andra ställen, men det är absolut värt det. Man får vad man betalar för. Jag tycker visserligen att 33cl heineken absolut kunde ha fått vara billigare än 700 yen, men det är inte så mycket att göra åt saken. Men det är ljud så att trumhinnorna sprängs (men bara för att ljudet är så mäktigt, inte för att det är dåligt), lampor som lyser upp både det ena och det andra, samt massor av japaner som dansar på rad. Det finns inte så mycket mer man kan berätta om det. Det är en klubb liksom, man gör det man vanligtvis gör där. Det var väldigt kul.

 

Något som kanske förvånade var dock att jag plötsligt fick mejl på mobilen från en japan vid namn Tetsu, som jag och Crille hade lärt känna på tåget från Takadanobaba mot Shibuya. Han ville tipsa om en schysst ramen-restaurang i Ikebukuro och berätta exakt vilken meny vi skulle ta och med vilken topping. Japans bästa! Det måste jag prova innan jag lämnar Tokyo för den här gången.

 

Efter vad som har varit den drygaste hemresan från krogen som jag någonsin har varit med om, så kom vi hem till Kentaros hus klockan åtta på morgonen. Vi sov till klockan två och sedan for vi till ett onsen, ett badhus, med Kentaros pappa och satt och chillade i de varma källorna i någon timme. Sedan tryckte vi tillsammans med Kentaros pappa, mamma, lillebror och lillasyster, kött i den köttorgien som kallas för yakiniku. Men nu lämnar vi familjen Koseki för att bo någon annanstans resten av tiden. Det lutar åt ett kapselhotell i ett par dagar.

Det blir en jävla massa gåande när man turistar. Eller så är det vi som gör någonting fel. Eller nä, det är väl snarare det att det finns olika typer av turism; sådana där man går mycket och sådana där man inte gör det. Jag vet inte om vi egentligen gör så jävla mycket, men vi rör åtminstone på oss samtidigt som vi gör det. Häromdagen gick vi ju runt i ett regnigt Akihabara hela dagen, igår promenerade vi runt i Shinjuku och hittade bland annat några småroliga affärer och gick vilse i Shibuya och idag besökte vi världens näststörsta TV-spelsmässa Tokyo Game Show. Jag tror minsann att det var nära att vi fick se en japansk kändis i Shinjuku, för medan vi gick märkte vi att människor plötsligt stod stilla nära en bil som såg ut som vilken bil som helst, förutom att det var lite svårt att se in i den. Ingen rörde en muskel förrän bilen började röra på sig och en svart bil kom efter, varvid skaran av människor (som i vanlig ordning utgjordes av tonårstjejer och medelålderskvinnor) började springa efter bilen som körde först och vinkade en massa. Jag undrar vad det var vi missade.

 

Men Tokyo Game Show. Det är fanimej en jävla massa köande. Efter minst en timmes färd tar man sig till hallarna där mässan hålls, sedan står man och köar i över en timme i trettio graders värme utan dricka och sedan köar man nära nog en timme för att spela ett spel i tio-femton minuter. Men jag hade trevligt ändå. Det var nog ett smart drag att bestämma sig för att nöja sig med att titta istället för att köa. Ni anar inte hur spännande det är att se på en påkostad turnering i fightingspel när spelarna är riktiga proffs och publiken är allihopa exalterade nördar! Det var första gången jag gör något sådant. Guilty Gear är fint. Oh, jag får inte glömma att nämna att det är roligare att titta på cosplayande, att klä ut sig till fiktiva karaktärer, personer än vad jag trodde. Speciellt de tjejer som hade en byst som var för stor för att rymmas i kläderna.

 

Vi har också varit på kaiten sushi med Kentaros familj, men det finns inte så mycker mer att berätta om det. Man sitter där och äter, liksom. Det var trevligt. Det fanns sushi med köttbullar, som såg ganska äckliga ut. Folk satt och väntade i entrén av restaurangen för att få komma in och äta. Vi fick vänta i en halvtimme.

En jävla massa väntande.

Idag är en strålande solig dag som garanterat kommer bli varm! Till skillnad från igår. Det var visserligen inte kallt, men nog lite kyligt om man jämför med tidigare dagar. Detta pga ständigt regn. Det var snällt av mamman i Kentaros familj att låna ut paraplyn till oss. :)

Vi stack hur som helst till Akihabara, nördarnas kvarter där de säljer en massa elektroniska prylar, TV-spel, manga, anime, småprylar (som gosedjur etc) som är relaterade till något av nyss nämnda saker, samt en sjuk mängd porr. Jag tror att nördar i Japan associeras med tecknat, spel och porr med tanke på mängden det finns av allt detta i Akihabara. Och så är ju Japan ett land där det produceras en väldig massa tecknade porrspel, så där har man ju uppfunnit en fin blandning av det bästa av... tre världar. Men vi, jag och Crille, promenerade runt där i stort sett hela dagen i regnet och njöt av att lyssna på den högljudda musiken som kom från butikerna, titta på de söta tjejerna som var utklädda till pigor och gjorde reklam för det maid café som de jobbade för, äta curry och äta på Mr. Donut.

Mycket mer än så här hände det inte under den här dagen. Tunnelbanan hem var trång och härlig och vi lyckades hitta hem på egen hand den här gången. Allt väl. Idag är det som sagt soligt och vi skall nu gå ut på nya äventyr.

Jag sitter här på en trång (men inte alls för trång) toalett med tillhörande elektronisk panel, med diverse funktioner, och sammetsbeklädda toahållare med rosa toapapper med små blommor på, sitter jag här och påbörjar det inlägg som kanske blir återupplivandet av min blogg. Vem vet. Det blir hur som helst ett bra sätt att få berätta om vad jag har gjort de senaste dagarna. Det var någon som rekommenderade mig om att inte vara rädd för att berätta för människor i Sverige om det som jag upplever här, eftersom jag då kunde börja tro att det var JAG som var konstig, så att blogga är en god idé. Hur som haver: nu är jag återigen i Japan och saker och ting skiljer sig återigen från det vanliga.

 

Jag har varit i detta land på andra sidan jordklotet i några dagar nu och det har än så länge bara varit positiva upplevelser. Om jag inte har glömt något. Har jag gjort det så var det hur som helst obetydligt. Efter en mycket dryg flygresa, som lyckligtvis blev kortare än vad jag trodde (nästan exakt 10h och landade en halvtimme tidigare än beräknat), tog vi oss lagligt in i Japan via Narita flygplats utan några större besvär. Det tar fan inte lång tid att känna att man har saknat den japanska servicen som verkligen är i världsklass. Det är sällan man ser ett ansiktsuttryck som inte utstrålar ”jag älskar att jobba här” och varje gång man träder in i en butik får man ett varmt bemötande och varje gång man lämnar butiken tackar de även fast man inte har gjort någonting annat än att titta. De har dessutom personal för minsta lilla syssla; idag gick vi över en gångbro som hade en uppgång som var avstängd. Högst upp i den uppgången stod det fem vakter som såg till att ingen gick upp dit. Fem jävla vakter. Det räckte inte med en skylt? Jag älskar det.

 

Väl framme i världens största tunnelbanestation, Shinjuku, ställde vi oss och väntade på min vän Kentaro som vi skulle bo hos. Efter ett tag, en stund efter att en japansk äldre kvinna kom fram till oss och på knackig engelska (för att ibland byta till japanska utan att inse det) berättade att hon hade ont i magen, att det fanns en station som det var långt till, klämde på våra biceps och pratade om swedish muscles och sa hej då, så kom Kentaro. Han satte oss på ett tåg, sa var vi skulle gå av och rusade iväg på någon viktig intervju som han hade. Vid den stationen som vi skulle gå av vid skulle hans föräldrar vänta på oss och som tur var hann jag fråga honom hur sjutton jag skulle känna igen hans föräldrar utan att veta hur de ser ut. ”Äh, två stora utlänningar, klart de fattar vilka det är.” Och mycket riktigt, när vi steg ut ur stationen kom en man fram och presenterade sig som Kentaros pappa.

 

När vi kom fram fick vi hälsa på mamman i familjen och en av deras två hundar. Vi gav dem souvenirer från Sverige (en älg i glas, en anka i glas, pepparkakor, Ahlgrens bilar och Marabou Choklad) och därmed gick den slitna Crille och la sig för att likt Törnrosa aldrig vakna igen. För att bekämpa jetlag bör man inte sova för mycket när man kommer fram, även om man är trött, men de gånger jag väckte honom yrade han för det mesta om att han inte visste vad som pågår och Inception. 8-9 på kvällen vaknade han. Fram till dess hade jag hunnit följa med pappan ut på en promenad med hunden, hälsat på samtliga familjemedlemmar (två systrar och en bror, alla yngre än Kentaro), prata om diverse saker med mamman och pappan, titta på TV, ätit middag och druckit öl med pappan. Crille hann inte med så mycket mer än att äta lite och se på TV innan han gick och la sig igen. Värt att nämna är Kentaro inte kom hem innan vi gick och la oss.

 

Sedan var det min tur att vara påverkad av jetlag. Jag sov i vad som kändes som nära en hel natts sömn, men som visade sig vara en och en halv timme. Jag somnade visserligen lätt om igen, men jag drömde drömmar om något slags vin som var minst lika viktig som ett visum för att vistas i landet och att jag var tvungen att fixa det snarast möjligt. Inte ens när jag vaknade fattade jag att det var en dröm. När Crille gick på toa tolkade jag det som att han redan var igång med att fixa detta vin. Det tog ett jävla tag, men runt fem på morgonen kom jag till sans. Då var jag dock redan klarvaken och fick kämpa lite med att somna om. Jag snackade tidigare om bara positiva upplevelser, men... vad fan, jetlag får man räkna med! Det gills inte.

 

En ny dag, en ny plats. För det här inlägget, det vill säga. Jag orkade nämligen inte avsluta det igår, så jag skriver fortsättningen nu istället.

 

Hur som helst, en ny dag. I Japan. Efter en halvjobbig natt steg vi upp, åt frukost, träffade Kentaro i en minut innan han försvann till skolan för lite klubbaktiviteter (i Japan har alla skolor olika klubbar, han är med i en cheerleading-klubb) och tog tåget för att ta oss till Harajuku. I Harajuku shoppar man typ bara, och tittar på något tempel, så det var det vi gjorde. Men om detta må ni berätta! När vi passerade en skobutik var det något med musiken i butiken som fångade vårt intresse och snart gick det upp för oss att det var en jävla låt på SVENSKA som spelades. Vilken låt? ”Åh, När Ni Tar Saken I Egna Händer” med After Dark. Varför i helvete spelas den i en skobutik i centrala Tokyo? Nåja.

 

Vi stack sedan till Shibuya där vi så småningom mötte upp med en japansk vän från Gifu och en japansk vän från Tokyo och en svensk vän från Lund. Vi gick på en arkadhall, spelade lite spel, tog lite purikura (om du inte vet vad det är för något är du värsta nooben) och for sedan med tåget till ett område som heter Kourakuen. Där fanns en stor konserthall, där det skulle vara en konsert med ett av Japans största pojkband, SMAP, och givetvis var det fullt av köande tonårstjejer och medelålderskvinnor. Det var även fullt med tjejer som stod med skyltar som de hade skrivit ”Kan jag få en biljett till konserten?” på. Men det där sket vi i. Vi stack till den enorma berg-och-dal-banan och pariserhjulet som var just bredvid. Jag och Johan, den andra svensken som mötte upp oss i Shibuya, var lite för manliga för berg-och-dal-banan så vi valde att åka pariserhjulet medan de andra tre åkte berg-och-dal-banan.

 

Vi gick och tittade lite på Waseda-universitetet, som jag skulle ha pluggat på om bara ödet hade varit lite snällare, och sedan drog vi till grannområdet Takadanobaba och gick på en izakaya. En izakaya är en blandning av en pub och en restaurang. Med hjälp av en miniskärm vi hade på bordet beställde vi in mat och dricka och för under 150kr per person fick man äta och dricka sig nöjd. Efter det gick vi på en engelsk pub och såg på japansk baseball. Man kunde köpa en liter öl i ett stort rör för ca 100kr, så det var ganska coolt.

 

Efter att vi hade gått av tåget, som en man somnade stående i och föll ihop framför allas ögon, vid området där vi för närvarande bor så gick vi vilse. Det var första gången vi på egen hand skulle försöka gå hem från stationen i ett virrvarr av hus. Vi kämpade länge, men gav upp när vi insåg att vi hade gått runt i en komplett cirkel. Jag trodde ärligt talat att det bara var sånt som hände i tecknade filmer, men vi kom på något jävla sätt fram på exakt samma ställe som vi hade börjat. Fast från andra hållet. Då ringde vi mamman i familjen som var snäll nog att komma och hämta oss. Nu tror jag att vi vet vägen.

 

Det är nu den tredje dagen i Tokyo och jag vet inte riktigt vad som händer idag. Vad som händer, blir det nog bra.

 

Nu avslutar jag det här inlägget som känns en smula för mycket som ett utdrag ur Berts dagbok.