I ditt ansikte, PM

Hälsningar från landet där sellouts är vardagsmat.

 

Fan vad man känner sig upptagen här. Så fort man kommer hem börjar man fundera på ifall man kanske inte borde sätta igång med läxorna för att hinna eller om man inte borde gå och hjälpa japanerna i utbytesstudentcirkeln med att bygga... någon... grej... som de skall visa upp på Gifu universitets kulturfestival nästa vecka. För de som inte vet så mycket om Japan så är cirklar och klubbar är någonting som finns på varje skola, från (åtminstone) mellanstadiet och uppåt. Det finns alla möjliga klubbar med allt från sport, till musikskapande, till teceremonier. Tror dessutom att det blir extra lössläppt när det gäller universitetet, för där finns det cocktailcirklar (där de alltså bara samlas för att göra, och dricka, cocktail...ar) och jag hörde att det fanns en pajkastarcirkel på något universitet i Tokyo. Något som är imponerande är hur hängivna japanerna är till sina klubbar. Häromdagen när jag gick på campus klockan tre på natten var det fortfarande några som höll på, främst musikklubbarna.

 

Kan för övrigt berätta att jag har börjat extraknäcka som översättare åt ett par japaner. Det är bra timlön, men eftersom det bara gäller någon gång i veckan och bara någon timme så blir det inte så mycket pengar, men det blir åtminstone en erfarenhet. Men jag måste nog säga att en av dem verkligen kommer med jobbiga uppgifter. Medan den ena kommer med texter på 1-2 sidor från en svensk lärobok som han vill ha hjälp med, så kommer den andra med långa jävla kapitel som han vill få översatta till japanska.

 

Från en bok om träslöjd.

 

Som är skriven 1895.

 

Herre min gud.

Man försöker leva som en student även här borta i landet där läraren refererar till Dragon Ball för att bättre få eleverna att förstå vad han menar. Jag pratar ju då givetvis om mat. Fast jag försöker japanisera det lite eftersom det blir dyrare att äta som man gör i Sverige. Pasta och sådant är visserligen inte så dyrt, fast det känns ändå snäppet dyrare. Så det får bli ris. En jävla massa ris. Men jag tycker om ris, så det går bra. Givetvis inte BARA ris, utan jag kanske blandar det med ett ägg och kryddor också. Det låter sjukt fattigt, och jag antar att det är det, men det är billigt och relativt gott så så länge man inte bjuder hem någon på middag (fast det är ju förbjudet i den här studentkorridoren – om man inte räknar de andra som bor här då), och inte ogillar ris, så funkar det ju. Men man lyxar till det med grönsaker och kött någon gång då och då. Jag har inte riktigt fattat hur jag skall bära mig åt med fisken än. Jag har ju aldrig ens provat göra sushi på egen hand.

 

Om Erik läser det här så borde han bli glad av att höra att jag faktiskt skall spela fotboll på fredag! Vi har två lektioner som vi tar tillsammans med japaner och på en av dessa, när vi fick uppgiften att bilda grupper och diskutera varandras kulturer, tog en snubbe tag i mig och frågade 1) om vi skulle vara med i samma grupp 2) om jag vill spela fotboll med hans gäng. Okej, inte riktigt i denna snabba följd, men det var inte långt ifrån. Vore oartigt att tacka nej, dessutom får man motion och ett bra tillfälle att skaffa flera vänner, så jag har att se fram emot en eftermiddag där jag förmodligen kommer göra bort mig och garanterat även lyckas skada mig. (Kul kuriosa är att ovan nämnda kille heter Tsubasa, som också huvudkaraktären i en gammal fotbollsmanga heter (Captain Tsubasa))

 

Annars kretsar livet bara kring Oykot Club och dess mystiska fasad.

Sådär, efter ett möte med en slipsnisse och en kostymklädd kvinna, med riktigt fin japansk engelska, har man lyckats upprätta en vettig uppkoppling här i landet där lokalbusschauffören först berättar åt vilket håll han svänger och att det kommer ett trafikljus. Det kostade mer än vad jag trodde, men det funkar.

 

Jag är i Gifu! Igen. Kan inte påstå att det är ett ställe som ändras, då... det är precis som det var förra året. Men det är väl inte dåligt, bara inte så många överraskningar. Bor på en korridor med kineser, japaner, koreaner, vietnameser, afrikaner, indoneser, sudaner, guatemaler... från de flesta platser, förutom Europa. Jag tror faktiskt att jag och den andra svensken som är med mig är de enda européerna här. Men det är ju bara skönt. :)

 

Det har gått minst två veckor sedan det senaste inlägget och saker som har inspirerat mig under den här tiden har dock nästan glömts bort (nej, jag ser inte mitt bloggande som en konst så att jag känner att jag måste skriva ner mina idéer varje gång jag får inspirationen) eller bara blivit mindre kul att skriva om. Det bästa jag kommer att tänka på var när jag ensam promenerade på ett köpcenter för någon vecka sedan och la märke till en gubbe längre fram som gick i motsatt riktning och såg mäkta glad ut. Han tittade dessutom tillbaka på mig och när vi gick förbi varandra lyfte han på ena handen som i en hälsning och utbrast glatt i ett ”bon jour!” Så nu har man blivit tagen för att vara fransman också.

 

Det tyckte jag var roligt. Men det är en ganska kort historia att berätta...