I ditt ansikte, PM

Jag sitter här på en trång (men inte alls för trång) toalett med tillhörande elektronisk panel, med diverse funktioner, och sammetsbeklädda toahållare med rosa toapapper med små blommor på, sitter jag här och påbörjar det inlägg som kanske blir återupplivandet av min blogg. Vem vet. Det blir hur som helst ett bra sätt att få berätta om vad jag har gjort de senaste dagarna. Det var någon som rekommenderade mig om att inte vara rädd för att berätta för människor i Sverige om det som jag upplever här, eftersom jag då kunde börja tro att det var JAG som var konstig, så att blogga är en god idé. Hur som haver: nu är jag återigen i Japan och saker och ting skiljer sig återigen från det vanliga.

Jag har varit i detta land på andra sidan jordklotet i några dagar nu och det har än så länge bara varit positiva upplevelser. Om jag inte har glömt något. Har jag gjort det så var det hur som helst obetydligt. Efter en mycket dryg flygresa, som lyckligtvis blev kortare än vad jag trodde (nästan exakt 10h och landade en halvtimme tidigare än beräknat), tog vi oss lagligt in i Japan via Narita flygplats utan några större besvär. Det tar fan inte lång tid att känna att man har saknat den japanska servicen som verkligen är i världsklass. Det är sällan man ser ett ansiktsuttryck som inte utstrålar ”jag älskar att jobba här” och varje gång man träder in i en butik får man ett varmt bemötande och varje gång man lämnar butiken tackar de även fast man inte har gjort någonting annat än att titta. De har dessutom personal för minsta lilla syssla; idag gick vi över en gångbro som hade en uppgång som var avstängd. Högst upp i den uppgången stod det fem vakter som såg till att ingen gick upp dit. Fem jävla vakter. Det räckte inte med en skylt? Jag älskar det.

Väl framme i världens största tunnelbanestation, Shinjuku, ställde vi oss och väntade på min vän Kentaro som vi skulle bo hos. Efter ett tag, en stund efter att en japansk äldre kvinna kom fram till oss och på knackig engelska (för att ibland byta till japanska utan att inse det) berättade att hon hade ont i magen, att det fanns en station som det var långt till, klämde på våra biceps och pratade om swedish muscles och sa hej då, så kom Kentaro. Han satte oss på ett tåg, sa var vi skulle gå av och rusade iväg på någon viktig intervju som han hade. Vid den stationen som vi skulle gå av vid skulle hans föräldrar vänta på oss och som tur var hann jag fråga honom hur sjutton jag skulle känna igen hans föräldrar utan att veta hur de ser ut. ”Äh, två stora utlänningar, klart de fattar vilka det är.” Och mycket riktigt, när vi steg ut ur stationen kom en man fram och presenterade sig som Kentaros pappa.

När vi kom fram fick vi hälsa på mamman i familjen och en av deras två hundar. Vi gav dem souvenirer från Sverige (en älg i glas, en anka i glas, pepparkakor, Ahlgrens bilar och Marabou Choklad) och därmed gick den slitna Crille och la sig för att likt Törnrosa aldrig vakna igen. För att bekämpa jetlag bör man inte sova för mycket när man kommer fram, även om man är trött, men de gånger jag väckte honom yrade han för det mesta om att han inte visste vad som pågår och Inception. 8-9 på kvällen vaknade han. Fram till dess hade jag hunnit följa med pappan ut på en promenad med hunden, hälsat på samtliga familjemedlemmar (två systrar och en bror, alla yngre än Kentaro), prata om diverse saker med mamman och pappan, titta på TV, ätit middag och druckit öl med pappan. Crille hann inte med så mycket mer än att äta lite och se på TV innan han gick och la sig igen. Värt att nämna är Kentaro inte kom hem innan vi gick och la oss.

Sedan var det min tur att vara påverkad av jetlag. Jag sov i vad som kändes som nära en hel natts sömn, men som visade sig vara en och en halv timme. Jag somnade visserligen lätt om igen, men jag drömde drömmar om något slags vin som var minst lika viktig som ett visum för att vistas i landet och att jag var tvungen att fixa det snarast möjligt. Inte ens när jag vaknade fattade jag att det var en dröm. När Crille gick på toa tolkade jag det som att han redan var igång med att fixa detta vin. Det tog ett jävla tag, men runt fem på morgonen kom jag till sans. Då var jag dock redan klarvaken och fick kämpa lite med att somna om. Jag snackade tidigare om bara positiva upplevelser, men... vad fan, jetlag får man räkna med! Det gills inte.

En ny dag, en ny plats. För det här inlägget, det vill säga. Jag orkade nämligen inte avsluta det igår, så jag skriver fortsättningen nu istället.

Hur som helst, en ny dag. I Japan. Efter en halvjobbig natt steg vi upp, åt frukost, träffade Kentaro i en minut innan han försvann till skolan för lite klubbaktiviteter (i Japan har alla skolor olika klubbar, han är med i en cheerleading-klubb) och tog tåget för att ta oss till Harajuku. I Harajuku shoppar man typ bara, och tittar på något tempel, så det var det vi gjorde. Men om detta må ni berätta! När vi passerade en skobutik var det något med musiken i butiken som fångade vårt intresse och snart gick det upp för oss att det var en jävla låt på SVENSKA som spelades. Vilken låt? ”Åh, När Ni Tar Saken I Egna Händer” med After Dark. Varför i helvete spelas den i en skobutik i centrala Tokyo? Nåja.

Vi stack sedan till Shibuya där vi så småningom mötte upp med en japansk vän från Gifu och en japansk vän från Tokyo och en svensk vän från Lund. Vi gick på en arkadhall, spelade lite spel, tog lite purikura (om du inte vet vad det är för något är du värsta nooben) och for sedan med tåget till ett område som heter Kourakuen. Där fanns en stor konserthall, där det skulle vara en konsert med ett av Japans största pojkband, SMAP, och givetvis var det fullt av köande tonårstjejer och medelålderskvinnor. Det var även fullt med tjejer som stod med skyltar som de hade skrivit ”Kan jag få en biljett till konserten?” på. Men det där sket vi i. Vi stack till den enorma berg-och-dal-banan och pariserhjulet som var just bredvid. Jag och Johan, den andra svensken som mötte upp oss i Shibuya, var lite för manliga för berg-och-dal-banan så vi valde att åka pariserhjulet medan de andra tre åkte berg-och-dal-banan.

Vi gick och tittade lite på Waseda-universitetet, som jag skulle ha pluggat på om bara ödet hade varit lite snällare, och sedan drog vi till grannområdet Takadanobaba och gick på en izakaya. En izakaya är en blandning av en pub och en restaurang. Med hjälp av en miniskärm vi hade på bordet beställde vi in mat och dricka och för under 150kr per person fick man äta och dricka sig nöjd. Efter det gick vi på en engelsk pub och såg på japansk baseball. Man kunde köpa en liter öl i ett stort rör för ca 100kr, så det var ganska coolt.

Efter att vi hade gått av tåget, som en man somnade stående i och föll ihop framför allas ögon, vid området där vi för närvarande bor så gick vi vilse. Det var första gången vi på egen hand skulle försöka gå hem från stationen i ett virrvarr av hus. Vi kämpade länge, men gav upp när vi insåg att vi hade gått runt i en komplett cirkel. Jag trodde ärligt talat att det bara var sånt som hände i tecknade filmer, men vi kom på något jävla sätt fram på exakt samma ställe som vi hade börjat. Fast från andra hållet. Då ringde vi mamman i familjen som var snäll nog att komma och hämta oss. Nu tror jag att vi vet vägen.

Det är nu den tredje dagen i Tokyo och jag vet inte riktigt vad som händer idag. Vad som händer, blir det nog bra.

Nu avslutar jag det här inlägget som känns en smula för mycket som ett utdrag ur Berts dagbok.