I ditt ansikte, PM

Skriver på nytt från landet där tabascon kommer fram när man skall äta pizza.

Det har varit mycket Sverige de senaste dagarna. Man får visserligen jämt snacka mycket om Sverige, med tanke på att man är svensk och japaner är nyfikna, samt att vi faktiskt har lektioner där vi diskuterar kulturskillnader och läsa om samhällsproblem i Japan och då får man ju även som uppgift att jämföra det med hur det är i Sverige. Men häromdagen blev vi bjudna till att träffa "några lärare" som ville träffa några svenskar och det lät ju trevligt, så jag och Per tackade ja. Efter att ha blivit bjudna på middag av en av gubbarna som vi lär ut svenska till (som var den som bjöd oss till detta event från första början), åkte vi tillsammans med honom till en lågstadie/mellanstadieskola. När vi hörde att vi skulle få träffa ett par lärare så trodde jag att det var ett par polare till gubben och att vi kanske skulle sitta och hänga på en izakaya (eftersom vi visste att vi skulle få mat) men istället blev vi satta i ett klassrum, framför ett tiotal låg/mellanstadielärare. Gubben som vi hörde till satt också med oss och höll en liten föreläsning om de gånger han har varit i Sverige, och Skandinavien i övrigt, och skillnader i skolsystemet mellan Sverige och Japan. Då och då bad han oss kommentera och det hände att någon i publiken ställde någon fråga. Tydligen räknades detta som ett jobb, för vi fick lite betalt efteråt.

Och igår hölls det en välkomstfest för mig och Per av Nagoyas Sverige - Japan-förening där det samlades ett tjugotal japaner (de flesta ganska gamla) som av en eller annan anledning är intresserad av Sverige. Där fanns bland andra en gammal gubbe som såg ut som en redigt ful gammal tant, vars koppling till Sverige jag har glömt men han hade med sig en diktsamling på svenska och en i Japan köpt skiva med någon folkmusik som jag aldrig har hört talas om, en man vars son jobbar i Stockholm, några som har varit där och rest, en tjej som har pluggat i Göteborg i ett år och blivit flytande på svenska och en tjej som skall åka på en resa dit i vår och vill lära sig lite svenska före. Gubben som satt mittemot mig har däremot aldrig ens varit i Skandinavien och vet knappt ens särskilt mycket om Sverige, det lät som att han bara hade blivit ditdragen av någon. Men han ställde intresserat frågor och blev lite full på öl och sa att han skall börja älska Sverige från och med då.

Men trots det förvånansvärt stora intresset för Sverige (nåja, nu utgör ju dessa tjugo människor inte ens 0.000001 av befolkningen men ändå) så är det fortfarande få som verkar veta varifrån ABBA kommer.

Skriver åter från landet där tjejerna seriöst tar det som en komplimang när man säger att de blir bra hemmafruar.

 

Har varit upptagen med diverse grejer de senaste dagarna. Vi (jag och min vän Per, som också pluggar här i Gifu) har till exempel blivit bjudna på en izakaya av snubbarna som betalar oss för att hjälpa dem med svenska, åkt till Gujou och hälsat på min värdfamilj från förra året, gjort läxa och... tja, jobbat med att översätta svenska från 1895. Helgen i Gujou var ytterligare ett fint exempel på japansk gästfrihet. Vi kom dit och fick äta i stort sett vad vi ville, åka vart vi ville och fick äta mer än vad vi bad om och fick göra fler grejer än vad vi hade hoppats på. Efter att vi hade kommit fram och ätit middag så åkte vi till en varm källa och badade och åkte till en liten izakaya som en vän till mina värdföräldrar drev och pratade på den sjukaste japanska bonnadialekten jag någonsin har hört. Han var också kocken, och vi var de enda som var kvar i restaurangen och han bjöd då och då på något att äta. Det märkligaste vi fick var väl området kring ögat på en stor tonfisk (dvs inte ögat i sig) som var helt sjukt gott. Det som fortfarande förbryllar mig är hur det smakade kött och inte fisk.

 

Andra dagen skulle vi bara åka till ett café som en kusin till min värdpappa, men det slutade med att grannarna där borta bjöd oss på flera olika typer av sashimi och annat. Jag tror att vi satt och åt nästan konstant i två timmar.

 

Vet inte om jag nämnde att Gifus universitet har en klubbfestival (kulturfestival), men jag vet i alla fall att jag snackade om klubbar tidigare. Med andra ord ställer de olika klubbarna upp på diverse grejer, och idag började festivalen. Jag är för närvarande med i en utbytesstudentklubb (som japaner också är med i) och vi gick igenom ett område i staden med en mikoshi, någon stor grej som vi hade byggt. Temat för vår mikoshi var miljöproblem. Bilder dyker nog upp på facebook så småningom. Som den längsta personen i gänget fick jag vara en av de två som stod längst fram och lyfta det mesta av vikten så nu har jag lagom ont i mina axlar. Och jag är trött, så god natt.

Hälsningar från landet där sellouts är vardagsmat.

 

Fan vad man känner sig upptagen här. Så fort man kommer hem börjar man fundera på ifall man kanske inte borde sätta igång med läxorna för att hinna eller om man inte borde gå och hjälpa japanerna i utbytesstudentcirkeln med att bygga... någon... grej... som de skall visa upp på Gifu universitets kulturfestival nästa vecka. För de som inte vet så mycket om Japan så är cirklar och klubbar är någonting som finns på varje skola, från (åtminstone) mellanstadiet och uppåt. Det finns alla möjliga klubbar med allt från sport, till musikskapande, till teceremonier. Tror dessutom att det blir extra lössläppt när det gäller universitetet, för där finns det cocktailcirklar (där de alltså bara samlas för att göra, och dricka, cocktail...ar) och jag hörde att det fanns en pajkastarcirkel på något universitet i Tokyo. Något som är imponerande är hur hängivna japanerna är till sina klubbar. Häromdagen när jag gick på campus klockan tre på natten var det fortfarande några som höll på, främst musikklubbarna.

 

Kan för övrigt berätta att jag har börjat extraknäcka som översättare åt ett par japaner. Det är bra timlön, men eftersom det bara gäller någon gång i veckan och bara någon timme så blir det inte så mycket pengar, men det blir åtminstone en erfarenhet. Men jag måste nog säga att en av dem verkligen kommer med jobbiga uppgifter. Medan den ena kommer med texter på 1-2 sidor från en svensk lärobok som han vill ha hjälp med, så kommer den andra med långa jävla kapitel som han vill få översatta till japanska.

 

Från en bok om träslöjd.

 

Som är skriven 1895.

 

Herre min gud.

Man försöker leva som en student även här borta i landet där läraren refererar till Dragon Ball för att bättre få eleverna att förstå vad han menar. Jag pratar ju då givetvis om mat. Fast jag försöker japanisera det lite eftersom det blir dyrare att äta som man gör i Sverige. Pasta och sådant är visserligen inte så dyrt, fast det känns ändå snäppet dyrare. Så det får bli ris. En jävla massa ris. Men jag tycker om ris, så det går bra. Givetvis inte BARA ris, utan jag kanske blandar det med ett ägg och kryddor också. Det låter sjukt fattigt, och jag antar att det är det, men det är billigt och relativt gott så så länge man inte bjuder hem någon på middag (fast det är ju förbjudet i den här studentkorridoren – om man inte räknar de andra som bor här då), och inte ogillar ris, så funkar det ju. Men man lyxar till det med grönsaker och kött någon gång då och då. Jag har inte riktigt fattat hur jag skall bära mig åt med fisken än. Jag har ju aldrig ens provat göra sushi på egen hand.

 

Om Erik läser det här så borde han bli glad av att höra att jag faktiskt skall spela fotboll på fredag! Vi har två lektioner som vi tar tillsammans med japaner och på en av dessa, när vi fick uppgiften att bilda grupper och diskutera varandras kulturer, tog en snubbe tag i mig och frågade 1) om vi skulle vara med i samma grupp 2) om jag vill spela fotboll med hans gäng. Okej, inte riktigt i denna snabba följd, men det var inte långt ifrån. Vore oartigt att tacka nej, dessutom får man motion och ett bra tillfälle att skaffa flera vänner, så jag har att se fram emot en eftermiddag där jag förmodligen kommer göra bort mig och garanterat även lyckas skada mig. (Kul kuriosa är att ovan nämnda kille heter Tsubasa, som också huvudkaraktären i en gammal fotbollsmanga heter (Captain Tsubasa))

 

Annars kretsar livet bara kring Oykot Club och dess mystiska fasad.

Sådär, efter ett möte med en slipsnisse och en kostymklädd kvinna, med riktigt fin japansk engelska, har man lyckats upprätta en vettig uppkoppling här i landet där lokalbusschauffören först berättar åt vilket håll han svänger och att det kommer ett trafikljus. Det kostade mer än vad jag trodde, men det funkar.

 

Jag är i Gifu! Igen. Kan inte påstå att det är ett ställe som ändras, då... det är precis som det var förra året. Men det är väl inte dåligt, bara inte så många överraskningar. Bor på en korridor med kineser, japaner, koreaner, vietnameser, afrikaner, indoneser, sudaner, guatemaler... från de flesta platser, förutom Europa. Jag tror faktiskt att jag och den andra svensken som är med mig är de enda européerna här. Men det är ju bara skönt. :)

 

Det har gått minst två veckor sedan det senaste inlägget och saker som har inspirerat mig under den här tiden har dock nästan glömts bort (nej, jag ser inte mitt bloggande som en konst så att jag känner att jag måste skriva ner mina idéer varje gång jag får inspirationen) eller bara blivit mindre kul att skriva om. Det bästa jag kommer att tänka på var när jag ensam promenerade på ett köpcenter för någon vecka sedan och la märke till en gubbe längre fram som gick i motsatt riktning och såg mäkta glad ut. Han tittade dessutom tillbaka på mig och när vi gick förbi varandra lyfte han på ena handen som i en hälsning och utbrast glatt i ett ”bon jour!” Så nu har man blivit tagen för att vara fransman också.

 

Det tyckte jag var roligt. Men det är en ganska kort historia att berätta...

De senaste dagarna har jag inte lyckats få upp någon uppdatering. Anledningen till det är dels för att det har varit jobbigt att syssla med sånt när vi har flyttat runt till lite andra ställen, men även för att vi de flesta dagar har kommit hem ganska sent och man inte har orkat syssla med ett blogginlägg. De senaste dagarna kan hur som helst sammanfattas med att man har träffat roliga, trevliga, skumma, jobbiga och oförutsägbara människor. I vissa fall är det en blandning av dessa drag. Men man kan även säga att vi har haft roligt. Jag hänvisar till foton på Facebook för att få en smula bättre bild av vad vi har haft för oss. Crille har dock åkt hem, så jag är nu ”ensam” i Tokyo fram till på fredag (då jag rör mig mot Gifu) och bor hemma hos min vän Masanao.

 

I övrigt så har vi de senaste dagarna diskuterat mycket om vad vi tror skulle funka i Sverige, som finns i Japan. För det mesta har det varit om mat. Det känns så sjukt bortkastat att den i stort sett enda japanska maten som man kan hitta i Sverige är sushi. Detta trots att det finns så mycket annat gott: okonomiyaki, takoyaki, yakitori, shabushabu, yakiniku, ramen, udon, soba, tenpura, etc etc. Okej, nu var inte allt det här helt japanskt (till exempel yakiniku härstammar från Korea) men ändå. I övrigt är izakaya ett koncept som jag inte förstår varför vi inte kan ha det i Sverige. Eller jo, delvis. En izakaya är som en blandning av en pub och en restaurang. Har varit med om ett ställe som har varit en blandning av en karaokebox också. Man kommer dit med sina vänner och man kan antingen äta eller dricka där, eller bådeoch om man så vill. Maten kan lika gärna vara snacks till drickat, eller tvärtom. Det är vanligt att alla beställer in någonting som sedan kommer in på små fat, och som alla delar på. Det gör ingenting att faten är små, man blir till slut mätt ändå.

 

Kruxet ligger kanske i att alla vanligtvis delar på notan också. Det spelar ingen roll om man har druckit eller ätit mindre än de andra, man betalar för det ändå. Det spelar förvisso ingen roll om man har beställt mat/dryckesbuffé, då betalar ju alla lika mycket ändå. Men i Japan tänker ingen på det, men hemma i Sverige hade alla bråkat om vem som hade ätit vad och hur mycket den personen skall betala mer än den andra, etc.

 

Fan att det måste vara så :(

Tiden i Tokyo fortsätter och sedan mitt förra inlägg har vi besökt klubben Ageha, som tydligen skall ha Japans bästa ljud, samt ännu en izakaya. Dessutom har vi fått träffa många av mina gamla vänner, samt fått lära känna några nya. Tycker man om nattklubbar är Ageha verkligen att rekommendera, även om inträdet helt klart är dyrare än på andra ställen, men det är absolut värt det. Man får vad man betalar för. Jag tycker visserligen att 33cl heineken absolut kunde ha fått vara billigare än 700 yen, men det är inte så mycket att göra åt saken. Men det är ljud så att trumhinnorna sprängs (men bara för att ljudet är så mäktigt, inte för att det är dåligt), lampor som lyser upp både det ena och det andra, samt massor av japaner som dansar på rad. Det finns inte så mycket mer man kan berätta om det. Det är en klubb liksom, man gör det man vanligtvis gör där. Det var väldigt kul.

 

Något som kanske förvånade var dock att jag plötsligt fick mejl på mobilen från en japan vid namn Tetsu, som jag och Crille hade lärt känna på tåget från Takadanobaba mot Shibuya. Han ville tipsa om en schysst ramen-restaurang i Ikebukuro och berätta exakt vilken meny vi skulle ta och med vilken topping. Japans bästa! Det måste jag prova innan jag lämnar Tokyo för den här gången.

 

Efter vad som har varit den drygaste hemresan från krogen som jag någonsin har varit med om, så kom vi hem till Kentaros hus klockan åtta på morgonen. Vi sov till klockan två och sedan for vi till ett onsen, ett badhus, med Kentaros pappa och satt och chillade i de varma källorna i någon timme. Sedan tryckte vi tillsammans med Kentaros pappa, mamma, lillebror och lillasyster, kött i den köttorgien som kallas för yakiniku. Men nu lämnar vi familjen Koseki för att bo någon annanstans resten av tiden. Det lutar åt ett kapselhotell i ett par dagar.

Det blir en jävla massa gåande när man turistar. Eller så är det vi som gör någonting fel. Eller nä, det är väl snarare det att det finns olika typer av turism; sådana där man går mycket och sådana där man inte gör det. Jag vet inte om vi egentligen gör så jävla mycket, men vi rör åtminstone på oss samtidigt som vi gör det. Häromdagen gick vi ju runt i ett regnigt Akihabara hela dagen, igår promenerade vi runt i Shinjuku och hittade bland annat några småroliga affärer och gick vilse i Shibuya och idag besökte vi världens näststörsta TV-spelsmässa Tokyo Game Show. Jag tror minsann att det var nära att vi fick se en japansk kändis i Shinjuku, för medan vi gick märkte vi att människor plötsligt stod stilla nära en bil som såg ut som vilken bil som helst, förutom att det var lite svårt att se in i den. Ingen rörde en muskel förrän bilen började röra på sig och en svart bil kom efter, varvid skaran av människor (som i vanlig ordning utgjordes av tonårstjejer och medelålderskvinnor) började springa efter bilen som körde först och vinkade en massa. Jag undrar vad det var vi missade.

 

Men Tokyo Game Show. Det är fanimej en jävla massa köande. Efter minst en timmes färd tar man sig till hallarna där mässan hålls, sedan står man och köar i över en timme i trettio graders värme utan dricka och sedan köar man nära nog en timme för att spela ett spel i tio-femton minuter. Men jag hade trevligt ändå. Det var nog ett smart drag att bestämma sig för att nöja sig med att titta istället för att köa. Ni anar inte hur spännande det är att se på en påkostad turnering i fightingspel när spelarna är riktiga proffs och publiken är allihopa exalterade nördar! Det var första gången jag gör något sådant. Guilty Gear är fint. Oh, jag får inte glömma att nämna att det är roligare att titta på cosplayande, att klä ut sig till fiktiva karaktärer, personer än vad jag trodde. Speciellt de tjejer som hade en byst som var för stor för att rymmas i kläderna.

 

Vi har också varit på kaiten sushi med Kentaros familj, men det finns inte så mycker mer att berätta om det. Man sitter där och äter, liksom. Det var trevligt. Det fanns sushi med köttbullar, som såg ganska äckliga ut. Folk satt och väntade i entrén av restaurangen för att få komma in och äta. Vi fick vänta i en halvtimme.

En jävla massa väntande.

Idag är en strålande solig dag som garanterat kommer bli varm! Till skillnad från igår. Det var visserligen inte kallt, men nog lite kyligt om man jämför med tidigare dagar. Detta pga ständigt regn. Det var snällt av mamman i Kentaros familj att låna ut paraplyn till oss. :)

Vi stack hur som helst till Akihabara, nördarnas kvarter där de säljer en massa elektroniska prylar, TV-spel, manga, anime, småprylar (som gosedjur etc) som är relaterade till något av nyss nämnda saker, samt en sjuk mängd porr. Jag tror att nördar i Japan associeras med tecknat, spel och porr med tanke på mängden det finns av allt detta i Akihabara. Och så är ju Japan ett land där det produceras en väldig massa tecknade porrspel, så där har man ju uppfunnit en fin blandning av det bästa av... tre världar. Men vi, jag och Crille, promenerade runt där i stort sett hela dagen i regnet och njöt av att lyssna på den högljudda musiken som kom från butikerna, titta på de söta tjejerna som var utklädda till pigor och gjorde reklam för det maid café som de jobbade för, äta curry och äta på Mr. Donut.

Mycket mer än så här hände det inte under den här dagen. Tunnelbanan hem var trång och härlig och vi lyckades hitta hem på egen hand den här gången. Allt väl. Idag är det som sagt soligt och vi skall nu gå ut på nya äventyr.

Jag sitter här på en trång (men inte alls för trång) toalett med tillhörande elektronisk panel, med diverse funktioner, och sammetsbeklädda toahållare med rosa toapapper med små blommor på, sitter jag här och påbörjar det inlägg som kanske blir återupplivandet av min blogg. Vem vet. Det blir hur som helst ett bra sätt att få berätta om vad jag har gjort de senaste dagarna. Det var någon som rekommenderade mig om att inte vara rädd för att berätta för människor i Sverige om det som jag upplever här, eftersom jag då kunde börja tro att det var JAG som var konstig, så att blogga är en god idé. Hur som haver: nu är jag återigen i Japan och saker och ting skiljer sig återigen från det vanliga.

 

Jag har varit i detta land på andra sidan jordklotet i några dagar nu och det har än så länge bara varit positiva upplevelser. Om jag inte har glömt något. Har jag gjort det så var det hur som helst obetydligt. Efter en mycket dryg flygresa, som lyckligtvis blev kortare än vad jag trodde (nästan exakt 10h och landade en halvtimme tidigare än beräknat), tog vi oss lagligt in i Japan via Narita flygplats utan några större besvär. Det tar fan inte lång tid att känna att man har saknat den japanska servicen som verkligen är i världsklass. Det är sällan man ser ett ansiktsuttryck som inte utstrålar ”jag älskar att jobba här” och varje gång man träder in i en butik får man ett varmt bemötande och varje gång man lämnar butiken tackar de även fast man inte har gjort någonting annat än att titta. De har dessutom personal för minsta lilla syssla; idag gick vi över en gångbro som hade en uppgång som var avstängd. Högst upp i den uppgången stod det fem vakter som såg till att ingen gick upp dit. Fem jävla vakter. Det räckte inte med en skylt? Jag älskar det.

 

Väl framme i världens största tunnelbanestation, Shinjuku, ställde vi oss och väntade på min vän Kentaro som vi skulle bo hos. Efter ett tag, en stund efter att en japansk äldre kvinna kom fram till oss och på knackig engelska (för att ibland byta till japanska utan att inse det) berättade att hon hade ont i magen, att det fanns en station som det var långt till, klämde på våra biceps och pratade om swedish muscles och sa hej då, så kom Kentaro. Han satte oss på ett tåg, sa var vi skulle gå av och rusade iväg på någon viktig intervju som han hade. Vid den stationen som vi skulle gå av vid skulle hans föräldrar vänta på oss och som tur var hann jag fråga honom hur sjutton jag skulle känna igen hans föräldrar utan att veta hur de ser ut. ”Äh, två stora utlänningar, klart de fattar vilka det är.” Och mycket riktigt, när vi steg ut ur stationen kom en man fram och presenterade sig som Kentaros pappa.

 

När vi kom fram fick vi hälsa på mamman i familjen och en av deras två hundar. Vi gav dem souvenirer från Sverige (en älg i glas, en anka i glas, pepparkakor, Ahlgrens bilar och Marabou Choklad) och därmed gick den slitna Crille och la sig för att likt Törnrosa aldrig vakna igen. För att bekämpa jetlag bör man inte sova för mycket när man kommer fram, även om man är trött, men de gånger jag väckte honom yrade han för det mesta om att han inte visste vad som pågår och Inception. 8-9 på kvällen vaknade han. Fram till dess hade jag hunnit följa med pappan ut på en promenad med hunden, hälsat på samtliga familjemedlemmar (två systrar och en bror, alla yngre än Kentaro), prata om diverse saker med mamman och pappan, titta på TV, ätit middag och druckit öl med pappan. Crille hann inte med så mycket mer än att äta lite och se på TV innan han gick och la sig igen. Värt att nämna är Kentaro inte kom hem innan vi gick och la oss.

 

Sedan var det min tur att vara påverkad av jetlag. Jag sov i vad som kändes som nära en hel natts sömn, men som visade sig vara en och en halv timme. Jag somnade visserligen lätt om igen, men jag drömde drömmar om något slags vin som var minst lika viktig som ett visum för att vistas i landet och att jag var tvungen att fixa det snarast möjligt. Inte ens när jag vaknade fattade jag att det var en dröm. När Crille gick på toa tolkade jag det som att han redan var igång med att fixa detta vin. Det tog ett jävla tag, men runt fem på morgonen kom jag till sans. Då var jag dock redan klarvaken och fick kämpa lite med att somna om. Jag snackade tidigare om bara positiva upplevelser, men... vad fan, jetlag får man räkna med! Det gills inte.

 

En ny dag, en ny plats. För det här inlägget, det vill säga. Jag orkade nämligen inte avsluta det igår, så jag skriver fortsättningen nu istället.

 

Hur som helst, en ny dag. I Japan. Efter en halvjobbig natt steg vi upp, åt frukost, träffade Kentaro i en minut innan han försvann till skolan för lite klubbaktiviteter (i Japan har alla skolor olika klubbar, han är med i en cheerleading-klubb) och tog tåget för att ta oss till Harajuku. I Harajuku shoppar man typ bara, och tittar på något tempel, så det var det vi gjorde. Men om detta må ni berätta! När vi passerade en skobutik var det något med musiken i butiken som fångade vårt intresse och snart gick det upp för oss att det var en jävla låt på SVENSKA som spelades. Vilken låt? ”Åh, När Ni Tar Saken I Egna Händer” med After Dark. Varför i helvete spelas den i en skobutik i centrala Tokyo? Nåja.

 

Vi stack sedan till Shibuya där vi så småningom mötte upp med en japansk vän från Gifu och en japansk vän från Tokyo och en svensk vän från Lund. Vi gick på en arkadhall, spelade lite spel, tog lite purikura (om du inte vet vad det är för något är du värsta nooben) och for sedan med tåget till ett område som heter Kourakuen. Där fanns en stor konserthall, där det skulle vara en konsert med ett av Japans största pojkband, SMAP, och givetvis var det fullt av köande tonårstjejer och medelålderskvinnor. Det var även fullt med tjejer som stod med skyltar som de hade skrivit ”Kan jag få en biljett till konserten?” på. Men det där sket vi i. Vi stack till den enorma berg-och-dal-banan och pariserhjulet som var just bredvid. Jag och Johan, den andra svensken som mötte upp oss i Shibuya, var lite för manliga för berg-och-dal-banan så vi valde att åka pariserhjulet medan de andra tre åkte berg-och-dal-banan.

 

Vi gick och tittade lite på Waseda-universitetet, som jag skulle ha pluggat på om bara ödet hade varit lite snällare, och sedan drog vi till grannområdet Takadanobaba och gick på en izakaya. En izakaya är en blandning av en pub och en restaurang. Med hjälp av en miniskärm vi hade på bordet beställde vi in mat och dricka och för under 150kr per person fick man äta och dricka sig nöjd. Efter det gick vi på en engelsk pub och såg på japansk baseball. Man kunde köpa en liter öl i ett stort rör för ca 100kr, så det var ganska coolt.

 

Efter att vi hade gått av tåget, som en man somnade stående i och föll ihop framför allas ögon, vid området där vi för närvarande bor så gick vi vilse. Det var första gången vi på egen hand skulle försöka gå hem från stationen i ett virrvarr av hus. Vi kämpade länge, men gav upp när vi insåg att vi hade gått runt i en komplett cirkel. Jag trodde ärligt talat att det bara var sånt som hände i tecknade filmer, men vi kom på något jävla sätt fram på exakt samma ställe som vi hade börjat. Fast från andra hållet. Då ringde vi mamman i familjen som var snäll nog att komma och hämta oss. Nu tror jag att vi vet vägen.

 

Det är nu den tredje dagen i Tokyo och jag vet inte riktigt vad som händer idag. Vad som händer, blir det nog bra.

 

Nu avslutar jag det här inlägget som känns en smula för mycket som ett utdrag ur Berts dagbok.

Nyårsafton. Vilken jävla tradition. Är en dag som firas med pompa och ståt och ses fram emot av många. Jag hör inte till de människorna, men jag försöker åtminstone fira dagen. Så jag drog tillsammans med ett mindre sällskap till Luleå, och tänk på att det är en jävla bit från Bygdeå! Okej, inte lika långt som till Skåne, men det tar i alla fall ca tre timmar att åka dit med bil. Vi kommer fram till en liten förort till Luleå och går in i en stuga som en av våra vänner bor i och där festen, med utlovat mycket folk, skall hållas och där är... vi. Klockan var förstås bara ca 3-4 på eftermiddagen, men där sitter man.

Jag känner dock att jag inte vill göra detta till en lång historia, så vi sammanfattar den! Vi blir totalt uppemot 10 pers, förutom vi består sällskapet för det mesta av bondlurkar från Kiruna-trakterna och bland annat en som pratade mycket om bland annat stereoider, tissar och om att slåss (med bögar). För att undvika korvfesten begav vi oss in till stan bara för att inte få bli insläppta på ett ställe vi försökte komma in på och för att bli utkastad från någon privatfest av en smilfink. Sedan åkte vi tillbaka till vår stuga, åt falukorv och makaroner och sov.

Inte en jättehöjdare kanske, om än ganska händelserikt. Höjdpunkten blev dock som väntat calskroven vi klämde på hemvägen; en kaloribomb bestående av en calzone med två hamburgare och strips inuti. Jävligt mycket mat för 95kr.

Så går det när man inte har en vana att köpa telefoner och plötsligt bestämmer sig för att försöka sig på just detta. Man känner sig som en pensionär som just har bestämt sig för att till slut köpa sig en sån där dator och man har inte en aning om vad funktionerna som det görs reklam för innebär. "Öööh, nu var det ju ett tag sedan som jag sist skaffade en mobil och på MIN tid var saker och ting lite annorlunda!" Men nu sitter jag här med en ny telefon eftersom min gamla nu är väldigt utsliten, även om den faktiskt VAR sjukt stryktålig. Jag menar, jag har tappat den på diverse ställen,  spillt vätska på den, kört SMS-marathon på den och häromdagen råkade jag begrava den i snö.

Och ändå funkade den!

Känns lite sorgligt att skiljas från den. Jag vill att någon ger mig en kram och säger "allt kommer att bli bra". Sedan vill jag att någon berättar hur jag skall göra för att aktivera Spotify Premium, som jag blev lovad när jag pröjsade för det här fanskapet. (Ursäkta de hårda orden, telefonen verkar faktiskt vara helt okej)

Ett nytt år nu, snart, för övrigt! Gott nytt år.
Låt oss jobba tillsammans för att göra någonting vackert av det kommande året!

Julemat, (massor med) snö, julklappar, julfilm, Megadeth och GTO. Det är detta vi kallar för julafton. I stort sett den enda traditionen vi har kvar i Sverige som ännu inte enbart firas med alkohol. Och så skall vi fortsätta ha det! Det behövs inte, men ni kan få kalla mig Julförsvararen Alvin. Om ni vill. Jag blir ju inte arg om ni inte gör det.

En jävlig termin i Skåne är över och jag återhämtar mig i det förlovade landet. Ni är så snälla, er som jag har träffat i Skåne, men just nu längtar jag inte direkt efter att få komma tillbaka. Bara så att ni vet! Men det är inte erat fel. Hur som haver har det redan hänt mycket här och planerna är storslagna. Eller vad sägs om att nästan sätta sig i fel bil (= öppnat dörren och varit på väg att sätta sig bredvid föraren, som man inte känner) eller ha skrivit en sjukt dålig uppsats? Jävligt bra grejer och det är sånt man inte gör när man är i Skåne. Av någon anledning har jag hamnat lite i en Kent-period och därför har jag skrivit detta, exklusivt för den 24:e december 2009:

Så länge julskinkan min finns
Så minns jag dig när
Du stack ett hål i mitt kevlarskägg
Och så blev du min lussekatt
Och jag njuter ihjäl
Kom gör ett hål i mitt kevlarskägg

God jul!

Jag skrev ett prov idag. Ett prov som avgör ifall jag får åka till Japan nästa år igen eller inte. (Eller tjaaa, egentligen finns det ju möjlighet att åka dit ändå men då gäller det att man gör det med andra medel!) Det provet var svårt och mer än så behöver vi inte säga.

Prinsen av Persien! Gammal klassiker. Om man snackar spel alltså. I de gamla spelen tror jag att det handlade om att man var en dödsdömd fånge i Persien som hade ett förhållande med prinsessan och då skulle man ta sig upp från fängelsehålorna och döda den onda trollkarlen som stod i vägen för kärleken. Eller någonting sådant. Disney gör hur som haver en film baserad på Prinsen, något löst baserad på triologin som släpptes till förra generationens konsoler, som handlar om Donnie Darkos förfader som hittar en magisk dolk som man kan vrida tillbaka tiden med. Och nu finns det en trailer!

Verkar åtminstone bli en snygg film.

Gör de en tvåa och håller sig mer trogna till handlingen (i den här filmen verkar de inte ha med det faktum att Prinsen orsakar att i stort sett alla i hela kungariket DÖR på grund av att han tar dolken) kan det nog bli en kul berättelse också.

För ovanlighetens skull är det en uppdatering som gäller, trots att jag fortfarande har en jävla massa stå i... i! På senaste tiden känns det som att jag pluggar så mycket japanska att jag börjar höra språket i syne. Till exempel om det finns några bredvid mig, vars samtal jag plötsligt börjar lyssna på men inte uppfattat vad de har sagt, låter som japanska. Jag vet inte om det är ett bra tecken eller inte. Hur som helst pluggar jag mycket eftersom det har varit tentor och det är läxor och det är framtida prov som är väldigt viktiga, etc. Och hur mycket jag än pluggar kommer det nog inte gå riktigt som jag vill att det skall gå på provet om någon vecka som avgör ifall jag får åka till Japan igen nästa år eller inte.

Men tiden går snabbt! Vi är redan i slutet på oktober, vilket betyder att början på november snart är här. Sedan är det december och då är ju den här terminen slut. Sedan är det nästan helt slut på det roliga. Jag undrar vad som händer då. Men det bryr jag mig inte så mycket om, jag känner så mycket ångest pga av alla studier och annat tjafs att det kommer blöda ur alla hål om jag börjar oroa mig för mer.

Jag har inte haft så bra koll på vad Dolph Lundgren sysslar med nu för tiden, men han verkar ju fortfarande vara med i film. Och vilka filmer! Command Performance verkar ju till exempel vara en höjdare.

 

Och så verkar han ge Jet Li stryk i The Expendables.